Lugnet har lagt sig...

Jag har råkat hamna i semesterlunkens förlovade land. Njuter av solens strålar på min bleka hud, lyssnar på Sommar i P1 och tar dagen som den kommer. 

Jag tänkte samla alla härliga dagar alldeles snart och dela dom med er. Ska bara njuta lite, lite till. På återseende! ❤

Fyra små bitar av mig

Inget väcker känslor och minnen som musik. Inget får mig att känna så mycket som musiken. Jag kan minnas vilka skor jag bar en galen utekväll bara genom att höra en låt, jag minns hur det doftade. Hur hans hud kändes under mina fingrar. 

Timo Räisänen - Fear no darkness, promised child 

En alldeles galen kväll. Timo Räisänen spelade på utstället i vår lilla stad, och ingen var lyckligare än jag. På vingliga ben, i skyhöga klackar och i en tight svart klänning dansade, svettades och sjöng jag tillsammans med alla andra som att det inte fanns någon morgondag. Just då fanns inget annat, bara glädjen och kärleken till musiken.

http://open.spotify.com/track/15VvSeKsuRnDbiJAJSKtX3

Whiskeytown - Easy hearts

Att upptäcka musik med någon annan, att ha alla känslor utanpå kroppen. Att vara olyckligt kär, att sträcka sig så lågt man kan, göra allt för att vara till lags.

Att till sist inse att det inte finns något, att inse att man varit ett tidsfördriv. Sånt gör ont. Tack för musiken U, och tack för att jag lärde att älska mig själv genom dig.

http://open.spotify.com/track/49ILamjRfpMqbF2J3GTkBn

Oskar Linnros - Från och med du

Första sommaren med Stella. Den värmen, all den tid vi spenderade tillsammans. Återigen känslor överallt, så mycket glädje och lycka. Hon kom med buller och bång i april, och sommaren var hennes. Älskade barn!

http://open.spotify.com/track/379S6VBwFo9FUrK5rz33mq

Of Monsters and men - Little talks

Sommaren 2012, då tre var på väg att bli fyra. Min älskade farmor somnade in. Glädje blandat med sorg. Hela sommaren var ett enda töcken av gravidtrötthet, lycka och nattsvart sorg. 

Som så ofta med mig - alla känslor utanpå kroppen. 

http://open.spotify.com/track/2ihCaVdNZmnHZWt0fvAM7B

Fyra små glimtar av det som är jag. Små bitar av mitt innersta. Att känslorna ofta är överallt, synliga och lätta att ta på  - det är nog så jag är. 

En liten bit av himlen

Det här stället är otroligt, och här har vi glädjen att få spendera tid lite då och då. 

Idag var just en sån dag, älskade syster och M bjöd in till lunch och mys ute i Ms föräldrars sommarhus och vi var inte sena att tacka ja!

God lunch intogs i solen - vi bjöds på fräsch potatissallad, tomat, mozzarella och basilika-sallad, oliver och underbar spansk lufttorkad skinka. 

Efter maten tog vi en liten tur med båten, och så badade vi. Eller vi och vi, Stella stod för badandet men vi var alla med som moraliskt stöd. 

Till en början var hon lite försiktig och tyckte det var kallt, men sen blev hon sitt vanliga vilda blötdjur. Att bada är bland det bästa Stella vet, och att bada i Mälaren visade sig inte vara något undantag.

En riktig toppeneftermiddag som avslutades med mumsig tårta. Marängbotten, mandelkräm, grädde och jordgubbar - smakade som härlig, svensk sommar ungefär. ❤

Grönt är skönt

Något jag verkligen älskar är blommor! Krukväxter, snittblommor, perenner. Att köra ner händerna i jord, att planera och plantera - det är nog något av det bästa jag vet. Inget gör mig så nöjd som då jag får vara ute och pilla i mina rabatter, plantera nytt i krukor och lådor eller då jag får köpa något nytt och fint att ställa på bordet eller i något fönster inne. 

Ibland så drömmer jag om att utbilda mig till florist och öppna eget, men sen så kommer jag på mig själv med att vilja ha kvar det som en underbar hobby. Något som ger mig så otroligt mycket glädje och ork!

Att ha barn på förskolan...

Att ha barn på förskolan är som att spela rysk roulette. Allt som oftast är det jättebra, barnet trivs och lär sig alla de sociala spelreglerna, hur man beter sig i grupp, och kanske också får ett gäng härliga små vänner på köpet. 

Ibland så råkar man ut för envisa förkylningar, eller ve och fasa - vinterkräksjukan!

Eller, så kan man råka ut för det vidrigaste hittills. Springmask! *gråter blod*

Att se sitt barn med ren och skär panik över att det kliar och gör ont, att inte kunna sova på nätterna. Det är vedervärdigt!

Att behöva bädda rent sängarna VARJE morgon, att tvätta minst 3 maskiner tvätt varje dag, att dammsuga, damma och våttorka varje dag, att sanera badrummet morgon och kväll. Att nitiskt tvätta händerna.. Allt det här tar upp all tid, det känns som att vi inte gör annat just nu. 

Men så slår det mig att det här också är övergående. Det slår mig också att det är långt ifrån ovanligt, men att det är så förbannat mycket hysch-hysch över det. Inte konstig att man drabbas om andra föräldrar på förskolan inte informerar personalen om att deras barn har mask liksom!  Vi har medicinerat, och vi är noga med hygien och städ nu så vi blir av med skiten. Sen hoppas jag att vi slipper råka ut för det igen. Jag hoppas för övrigt att ingen vi känner ska behöva drabbas. Möjligtvis mina fiender - men såna har jag inga. Tror jag. 

Vuxna vänner

Det där med vänner alltså... Jag kanske är den enda som tycker att sånt är svårt, ibland får jag den känslan i alla fall. Kanske är det så att jag inte vågar öppna mig, eller att något annat är galet med mig. Eller så är det helt enkelt bara så att det ÄR svårt med vänner i vuxen ålder. 

När man var 6 år gammal, då kunde man gunga bredvid någon och det räckte med ett "Hej, vad heter du? Ska vi leka?" och så hade man en ny vän. Kanske till och med en bästa vän. Riktigt så funkar det inte nu när jag är 27 år. Eller gör det det? Kan man gå fram till någon man tycker ser trevlig ut i lekparken och börja prata utan att bli kallad för freak och få kalla handen?

Jag har fått känslan av att de allra flesta har vänner som de känt länge, typ sen skolåren. Man har sin krets som man umgås med, och det är inte ofta den ändras. Eller är det bara så för mig? Jag har å andra sidan inga vänner från skolåren... Några få, fina tjejer finns det i alla fall i min lilla krets. Såna där tjejer som jag inte behöver ringa varje dag, eller ens varje vecka. Dom finns kvar där ändå, och det gillar jag.

Ibland önskar jag bara att den där kretsen var lite större. 

Problemsökning pågår kan man väl säga. Återkommer om jag kommer på någon briljant lösning på det där med vuxna vänner. 

Kung i baren

Såhär såg jag ut tidigare ikväll. Man skulle ju kunna tro att jag gjorde mig redo för en krogrunda, en riktig partykväll på stan. 

Nu var det ju inte så tyvärr. Inte alls faktiskt. Jag bara kände för att dra på mig prinsesskrona och diverse andra attiraljer. Eller så kan det ha varit så att jag blev prinsess-stylad - woopa, Stella style!

Partykvällen känns väldigt långt bort, jag ligger i soffan alldeles ensam och kikar på Sons of Anarchy. Är man gräsänka så får man titta på snygga karlar istället för att ha sällskap av en tänkte jag. Mannen i huset är ute med jobbet och äter middag. Sa jag att jag också ville ut?!

Nåja, min kväll kommer. När Olle inte hänger i mjölkbaren hela nätterna. Då ni! Då kanske jag till och med går all in, med prinsesskrona och allt. 

Torsdag

Idag är vi trötta. Riktigt trötta. Om Olle bjudit på en till lyxnatt och vi sovit som små grisar? Not so much.

Vi har istället haft party. Passat på att riktigt svullat i oss nattmat (Olle alltså), tränat på att krypa runt i sängen (kan vara bra att kunna har jag hört) och haft djupa diskussioner med pippifågeln på nappen. Bland annat. De få stunder jag väl sov var få, för var det inte Olle som hade kalas - ja då var det Stella som vaknade och var kissnödig, törstig eller ledsen av mardröm. 

En sån där natt alltså. Det är tur att mina två terrorister, jag menar ligister. Nej BARN! är så otroligt härliga. Efter miljarder koppar kaffe, någon liter concealer och en hurtig promenad till förskolan så känner jag mig nästan som en människa igen. Men bara nästan, så det är nog lika bra att dra filten över huvudet och sova lite. Ifall nattens aktiviteter upprepar sig liksom.

Utslagen festprisse

Definitionen av lyx som småbarnsförälder

Der där med vad man tycker är lyxigt - det ändras med åren. Innan barnen var det lyx att sova till efter lunch, att ligga i en solstol vid Medelhavet och såna saker. 

Idag, med en 3-åring och en snart halvårsgammal bebis - då är det lyx med ett varmt bad i lugn och ro, eller att få gå till frissan. Och att få sova, längre än till typ 6! 

Inatt bjöd Olle på lite lyx, han sov över mitt-i-natten-maten. Han (och jag med!) sov ända till kl. 5 innan det var dags att amma. Vilken sensation liksom! 

Som sagt, definitionen av lyx har ändrats rätt rejält. 

Något annat som jag tycker är lyxigt är att få ha två så underbara små personer i mitt liv. Vilken grej - mina barn. <3

      (Tre fjärdedelar av familjen Knas)

En midsommar som kom och gick

En midsommarhelg har passerat utan att vi märkt något av den. 

Vi har hostat och snorat i vad som känns som en evighet nu, så alla tankar på dans kring midsommarstången och trevligt umgänge fick vi stryka. 

Men inte var det total misär för det inte! Vi samlade de få krafter vi hade och grillade hamburgare, gjorde pannacotta och drack lite rödvin. 

Lite regnsmatter mot altantaket och några kyliga vindar, men vad gör det? Det känns som att det är så en svensk midsommar är - lite sol, lite regn, lite vind och så mycket trevligt umgänge. För oss blev det i liten skala, bara vi fyra här hemma. Det räckte som sagt gott och väl - har man varit sjuk i nästan två veckor så är tyvärr inte orken på topp. 

Nu ser vi ljuset i den här ovanligt långa förkylningstunneln, och tur är väl det! Den här veckan är Stellas sista på förskolan, sen väntar ett låååååångt sommarlov! Pappa Johan får vi vänta på i en vecka till, men sen är vi hemma tillsammans ända in i september. Vilken härlig sommar vi ska ha!

Brev till mina barn - Om sorg och att våga berätta vad man känner

När jag var barn, lite större än vad ni är nu, blev er mormor sjuk. Jag förstod inte riktigt då vad det innebar. Jag förstod att något inte var som vanligt, men inte vad. Ingen berättade heller rätt ut, och jag vågade inte fråga. Rädd för att få höra det svart på vitt. Att min älskade mamma, er mormor, hade cancer. 

Tids nog så förstod jag. När mormor åkte till sjukhuset, när hon tappade allt sitt hår och i samma takt all sin ork och sprudlande energi. Då förstod jag att det var på riktigt - att hon var riktigt sjuk. När det var uppenbart pratade vi också om det, men jag vågade aldrig fråga alla läskiga frågor. Om mormor hade ont, om hon skulle dö. Vad som händer när man dör, om hon var rädd. 

När er mormor somnade in, så var det som att jag stoppade in varenda känsla i en mörk garderob, och snabbt smällde jag igen dörren. 

Om någon frågade hur jag mådde så svarade jag alltid snabbt "Bra!". Det räckte visst, för det var aldrig någon som såg att det inte alls var bra. Där inne i den mörka garderoben - där inne var det kaos. 

Älskade Stella och Olle, mest av allt så önskar jag att jag kunde skydda er från all sorg. Jag vet att det inte funkar så, så därför vill jag att ni ska veta det här. 

Stäng inte in alla känslor, hur mörka eller smutsiga de än verkar vara. Låt garderobsdörren vara öppen. Våga svara som det är när någon frågar hur ni mår. 

Våga prata om det ni känner, våga gråta - ensam och tillsammans. 

Och glöm aldrig, ALDRIG, att mamma och pappa står vid er sida. Även om ni inte ser oss, så står vi bakom er och att vi tar emot er om ni faller. 

Jag älskar er till månen och tillbaka. 

Stella

Stella blir alldeles snart 3 år och 2 månader gammal. Massvis händer hela tiden, hon har blivit så STOR!

Bytt avdelning på förskolan, pratar dansar och sjunger non-stop, leker avancerade rollekar, slutat helt med blöja (torr även nattetid nu), gett alla sina nappar till Bamse (på sin 3-årsdag), älskar att gunga, bada, rita och bygga kojor. 

Hon är en liten solstråle med en rejäl skopa humor, och mycket skinn på näsan. Hon är envis, nyfiken, så otroligt omtänksam och en liten kameleont som anpassar sig till det mesta. 

Att få dela varje dag med henne är en gåva, vår fina stora - men också lilla, tjej <3

Det hände något...

Mer än ett år har gått sedan jag skrev något här. Livet kom emellan, minst sagt. Min älskade farmor lämnade oss, och en ny liten familjemedlem blev till. I januari i år, den 12 januari närmare bestämt kom han till oss - vår son och Stellas lillebror Olle. 

Jag vet inte om jag kommer vara så väldigt aktiv, men jag lovar att det inte kommer gå ett år mellan inläggen den här gången. ;)

På återseende!