Vuxna vänner

Det där med vänner alltså... Jag kanske är den enda som tycker att sånt är svårt, ibland får jag den känslan i alla fall. Kanske är det så att jag inte vågar öppna mig, eller att något annat är galet med mig. Eller så är det helt enkelt bara så att det ÄR svårt med vänner i vuxen ålder. 

När man var 6 år gammal, då kunde man gunga bredvid någon och det räckte med ett "Hej, vad heter du? Ska vi leka?" och så hade man en ny vän. Kanske till och med en bästa vän. Riktigt så funkar det inte nu när jag är 27 år. Eller gör det det? Kan man gå fram till någon man tycker ser trevlig ut i lekparken och börja prata utan att bli kallad för freak och få kalla handen?

Jag har fått känslan av att de allra flesta har vänner som de känt länge, typ sen skolåren. Man har sin krets som man umgås med, och det är inte ofta den ändras. Eller är det bara så för mig? Jag har å andra sidan inga vänner från skolåren... Några få, fina tjejer finns det i alla fall i min lilla krets. Såna där tjejer som jag inte behöver ringa varje dag, eller ens varje vecka. Dom finns kvar där ändå, och det gillar jag.

Ibland önskar jag bara att den där kretsen var lite större. 

Problemsökning pågår kan man väl säga. Återkommer om jag kommer på någon briljant lösning på det där med vuxna vänner.