Fyra små bitar av mig

Inget väcker känslor och minnen som musik. Inget får mig att känna så mycket som musiken. Jag kan minnas vilka skor jag bar en galen utekväll bara genom att höra en låt, jag minns hur det doftade. Hur hans hud kändes under mina fingrar. 

Timo Räisänen - Fear no darkness, promised child 

En alldeles galen kväll. Timo Räisänen spelade på utstället i vår lilla stad, och ingen var lyckligare än jag. På vingliga ben, i skyhöga klackar och i en tight svart klänning dansade, svettades och sjöng jag tillsammans med alla andra som att det inte fanns någon morgondag. Just då fanns inget annat, bara glädjen och kärleken till musiken.

http://open.spotify.com/track/15VvSeKsuRnDbiJAJSKtX3

Whiskeytown - Easy hearts

Att upptäcka musik med någon annan, att ha alla känslor utanpå kroppen. Att vara olyckligt kär, att sträcka sig så lågt man kan, göra allt för att vara till lags.

Att till sist inse att det inte finns något, att inse att man varit ett tidsfördriv. Sånt gör ont. Tack för musiken U, och tack för att jag lärde att älska mig själv genom dig.

http://open.spotify.com/track/49ILamjRfpMqbF2J3GTkBn

Oskar Linnros - Från och med du

Första sommaren med Stella. Den värmen, all den tid vi spenderade tillsammans. Återigen känslor överallt, så mycket glädje och lycka. Hon kom med buller och bång i april, och sommaren var hennes. Älskade barn!

http://open.spotify.com/track/379S6VBwFo9FUrK5rz33mq

Of Monsters and men - Little talks

Sommaren 2012, då tre var på väg att bli fyra. Min älskade farmor somnade in. Glädje blandat med sorg. Hela sommaren var ett enda töcken av gravidtrötthet, lycka och nattsvart sorg. 

Som så ofta med mig - alla känslor utanpå kroppen. 

http://open.spotify.com/track/2ihCaVdNZmnHZWt0fvAM7B

Fyra små glimtar av det som är jag. Små bitar av mitt innersta. Att känslorna ofta är överallt, synliga och lätta att ta på  - det är nog så jag är. 

Vuxna vänner

Det där med vänner alltså... Jag kanske är den enda som tycker att sånt är svårt, ibland får jag den känslan i alla fall. Kanske är det så att jag inte vågar öppna mig, eller att något annat är galet med mig. Eller så är det helt enkelt bara så att det ÄR svårt med vänner i vuxen ålder. 

När man var 6 år gammal, då kunde man gunga bredvid någon och det räckte med ett "Hej, vad heter du? Ska vi leka?" och så hade man en ny vän. Kanske till och med en bästa vän. Riktigt så funkar det inte nu när jag är 27 år. Eller gör det det? Kan man gå fram till någon man tycker ser trevlig ut i lekparken och börja prata utan att bli kallad för freak och få kalla handen?

Jag har fått känslan av att de allra flesta har vänner som de känt länge, typ sen skolåren. Man har sin krets som man umgås med, och det är inte ofta den ändras. Eller är det bara så för mig? Jag har å andra sidan inga vänner från skolåren... Några få, fina tjejer finns det i alla fall i min lilla krets. Såna där tjejer som jag inte behöver ringa varje dag, eller ens varje vecka. Dom finns kvar där ändå, och det gillar jag.

Ibland önskar jag bara att den där kretsen var lite större. 

Problemsökning pågår kan man väl säga. Återkommer om jag kommer på någon briljant lösning på det där med vuxna vänner. 

Brev till mina barn - Om sorg och att våga berätta vad man känner

När jag var barn, lite större än vad ni är nu, blev er mormor sjuk. Jag förstod inte riktigt då vad det innebar. Jag förstod att något inte var som vanligt, men inte vad. Ingen berättade heller rätt ut, och jag vågade inte fråga. Rädd för att få höra det svart på vitt. Att min älskade mamma, er mormor, hade cancer. 

Tids nog så förstod jag. När mormor åkte till sjukhuset, när hon tappade allt sitt hår och i samma takt all sin ork och sprudlande energi. Då förstod jag att det var på riktigt - att hon var riktigt sjuk. När det var uppenbart pratade vi också om det, men jag vågade aldrig fråga alla läskiga frågor. Om mormor hade ont, om hon skulle dö. Vad som händer när man dör, om hon var rädd. 

När er mormor somnade in, så var det som att jag stoppade in varenda känsla i en mörk garderob, och snabbt smällde jag igen dörren. 

Om någon frågade hur jag mådde så svarade jag alltid snabbt "Bra!". Det räckte visst, för det var aldrig någon som såg att det inte alls var bra. Där inne i den mörka garderoben - där inne var det kaos. 

Älskade Stella och Olle, mest av allt så önskar jag att jag kunde skydda er från all sorg. Jag vet att det inte funkar så, så därför vill jag att ni ska veta det här. 

Stäng inte in alla känslor, hur mörka eller smutsiga de än verkar vara. Låt garderobsdörren vara öppen. Våga svara som det är när någon frågar hur ni mår. 

Våga prata om det ni känner, våga gråta - ensam och tillsammans. 

Och glöm aldrig, ALDRIG, att mamma och pappa står vid er sida. Även om ni inte ser oss, så står vi bakom er och att vi tar emot er om ni faller. 

Jag älskar er till månen och tillbaka.