Vuxna vänner

Det där med vänner alltså... Jag kanske är den enda som tycker att sånt är svårt, ibland får jag den känslan i alla fall. Kanske är det så att jag inte vågar öppna mig, eller att något annat är galet med mig. Eller så är det helt enkelt bara så att det ÄR svårt med vänner i vuxen ålder. 

När man var 6 år gammal, då kunde man gunga bredvid någon och det räckte med ett "Hej, vad heter du? Ska vi leka?" och så hade man en ny vän. Kanske till och med en bästa vän. Riktigt så funkar det inte nu när jag är 27 år. Eller gör det det? Kan man gå fram till någon man tycker ser trevlig ut i lekparken och börja prata utan att bli kallad för freak och få kalla handen?

Jag har fått känslan av att de allra flesta har vänner som de känt länge, typ sen skolåren. Man har sin krets som man umgås med, och det är inte ofta den ändras. Eller är det bara så för mig? Jag har å andra sidan inga vänner från skolåren... Några få, fina tjejer finns det i alla fall i min lilla krets. Såna där tjejer som jag inte behöver ringa varje dag, eller ens varje vecka. Dom finns kvar där ändå, och det gillar jag.

Ibland önskar jag bara att den där kretsen var lite större. 

Problemsökning pågår kan man väl säga. Återkommer om jag kommer på någon briljant lösning på det där med vuxna vänner. 

Kung i baren

Såhär såg jag ut tidigare ikväll. Man skulle ju kunna tro att jag gjorde mig redo för en krogrunda, en riktig partykväll på stan. 

Nu var det ju inte så tyvärr. Inte alls faktiskt. Jag bara kände för att dra på mig prinsesskrona och diverse andra attiraljer. Eller så kan det ha varit så att jag blev prinsess-stylad - woopa, Stella style!

Partykvällen känns väldigt långt bort, jag ligger i soffan alldeles ensam och kikar på Sons of Anarchy. Är man gräsänka så får man titta på snygga karlar istället för att ha sällskap av en tänkte jag. Mannen i huset är ute med jobbet och äter middag. Sa jag att jag också ville ut?!

Nåja, min kväll kommer. När Olle inte hänger i mjölkbaren hela nätterna. Då ni! Då kanske jag till och med går all in, med prinsesskrona och allt. 

Torsdag

Idag är vi trötta. Riktigt trötta. Om Olle bjudit på en till lyxnatt och vi sovit som små grisar? Not so much.

Vi har istället haft party. Passat på att riktigt svullat i oss nattmat (Olle alltså), tränat på att krypa runt i sängen (kan vara bra att kunna har jag hört) och haft djupa diskussioner med pippifågeln på nappen. Bland annat. De få stunder jag väl sov var få, för var det inte Olle som hade kalas - ja då var det Stella som vaknade och var kissnödig, törstig eller ledsen av mardröm. 

En sån där natt alltså. Det är tur att mina två terrorister, jag menar ligister. Nej BARN! är så otroligt härliga. Efter miljarder koppar kaffe, någon liter concealer och en hurtig promenad till förskolan så känner jag mig nästan som en människa igen. Men bara nästan, så det är nog lika bra att dra filten över huvudet och sova lite. Ifall nattens aktiviteter upprepar sig liksom.

Utslagen festprisse

Definitionen av lyx som småbarnsförälder

Der där med vad man tycker är lyxigt - det ändras med åren. Innan barnen var det lyx att sova till efter lunch, att ligga i en solstol vid Medelhavet och såna saker. 

Idag, med en 3-åring och en snart halvårsgammal bebis - då är det lyx med ett varmt bad i lugn och ro, eller att få gå till frissan. Och att få sova, längre än till typ 6! 

Inatt bjöd Olle på lite lyx, han sov över mitt-i-natten-maten. Han (och jag med!) sov ända till kl. 5 innan det var dags att amma. Vilken sensation liksom! 

Som sagt, definitionen av lyx har ändrats rätt rejält. 

Något annat som jag tycker är lyxigt är att få ha två så underbara små personer i mitt liv. Vilken grej - mina barn. <3

      (Tre fjärdedelar av familjen Knas)

En midsommar som kom och gick

En midsommarhelg har passerat utan att vi märkt något av den. 

Vi har hostat och snorat i vad som känns som en evighet nu, så alla tankar på dans kring midsommarstången och trevligt umgänge fick vi stryka. 

Men inte var det total misär för det inte! Vi samlade de få krafter vi hade och grillade hamburgare, gjorde pannacotta och drack lite rödvin. 

Lite regnsmatter mot altantaket och några kyliga vindar, men vad gör det? Det känns som att det är så en svensk midsommar är - lite sol, lite regn, lite vind och så mycket trevligt umgänge. För oss blev det i liten skala, bara vi fyra här hemma. Det räckte som sagt gott och väl - har man varit sjuk i nästan två veckor så är tyvärr inte orken på topp. 

Nu ser vi ljuset i den här ovanligt långa förkylningstunneln, och tur är väl det! Den här veckan är Stellas sista på förskolan, sen väntar ett låååååångt sommarlov! Pappa Johan får vi vänta på i en vecka till, men sen är vi hemma tillsammans ända in i september. Vilken härlig sommar vi ska ha!

Brev till mina barn - Om sorg och att våga berätta vad man känner

När jag var barn, lite större än vad ni är nu, blev er mormor sjuk. Jag förstod inte riktigt då vad det innebar. Jag förstod att något inte var som vanligt, men inte vad. Ingen berättade heller rätt ut, och jag vågade inte fråga. Rädd för att få höra det svart på vitt. Att min älskade mamma, er mormor, hade cancer. 

Tids nog så förstod jag. När mormor åkte till sjukhuset, när hon tappade allt sitt hår och i samma takt all sin ork och sprudlande energi. Då förstod jag att det var på riktigt - att hon var riktigt sjuk. När det var uppenbart pratade vi också om det, men jag vågade aldrig fråga alla läskiga frågor. Om mormor hade ont, om hon skulle dö. Vad som händer när man dör, om hon var rädd. 

När er mormor somnade in, så var det som att jag stoppade in varenda känsla i en mörk garderob, och snabbt smällde jag igen dörren. 

Om någon frågade hur jag mådde så svarade jag alltid snabbt "Bra!". Det räckte visst, för det var aldrig någon som såg att det inte alls var bra. Där inne i den mörka garderoben - där inne var det kaos. 

Älskade Stella och Olle, mest av allt så önskar jag att jag kunde skydda er från all sorg. Jag vet att det inte funkar så, så därför vill jag att ni ska veta det här. 

Stäng inte in alla känslor, hur mörka eller smutsiga de än verkar vara. Låt garderobsdörren vara öppen. Våga svara som det är när någon frågar hur ni mår. 

Våga prata om det ni känner, våga gråta - ensam och tillsammans. 

Och glöm aldrig, ALDRIG, att mamma och pappa står vid er sida. Även om ni inte ser oss, så står vi bakom er och att vi tar emot er om ni faller. 

Jag älskar er till månen och tillbaka. 

Stella

Stella blir alldeles snart 3 år och 2 månader gammal. Massvis händer hela tiden, hon har blivit så STOR!

Bytt avdelning på förskolan, pratar dansar och sjunger non-stop, leker avancerade rollekar, slutat helt med blöja (torr även nattetid nu), gett alla sina nappar till Bamse (på sin 3-årsdag), älskar att gunga, bada, rita och bygga kojor. 

Hon är en liten solstråle med en rejäl skopa humor, och mycket skinn på näsan. Hon är envis, nyfiken, så otroligt omtänksam och en liten kameleont som anpassar sig till det mesta. 

Att få dela varje dag med henne är en gåva, vår fina stora - men också lilla, tjej <3

Det hände något...

Mer än ett år har gått sedan jag skrev något här. Livet kom emellan, minst sagt. Min älskade farmor lämnade oss, och en ny liten familjemedlem blev till. I januari i år, den 12 januari närmare bestämt kom han till oss - vår son och Stellas lillebror Olle. 

Jag vet inte om jag kommer vara så väldigt aktiv, men jag lovar att det inte kommer gå ett år mellan inläggen den här gången. ;)

På återseende!