Brev till mina barn - Om sorg och att våga berätta vad man känner

När jag var barn, lite större än vad ni är nu, blev er mormor sjuk. Jag förstod inte riktigt då vad det innebar. Jag förstod att något inte var som vanligt, men inte vad. Ingen berättade heller rätt ut, och jag vågade inte fråga. Rädd för att få höra det svart på vitt. Att min älskade mamma, er mormor, hade cancer. 

Tids nog så förstod jag. När mormor åkte till sjukhuset, när hon tappade allt sitt hår och i samma takt all sin ork och sprudlande energi. Då förstod jag att det var på riktigt - att hon var riktigt sjuk. När det var uppenbart pratade vi också om det, men jag vågade aldrig fråga alla läskiga frågor. Om mormor hade ont, om hon skulle dö. Vad som händer när man dör, om hon var rädd. 

När er mormor somnade in, så var det som att jag stoppade in varenda känsla i en mörk garderob, och snabbt smällde jag igen dörren. 

Om någon frågade hur jag mådde så svarade jag alltid snabbt "Bra!". Det räckte visst, för det var aldrig någon som såg att det inte alls var bra. Där inne i den mörka garderoben - där inne var det kaos. 

Älskade Stella och Olle, mest av allt så önskar jag att jag kunde skydda er från all sorg. Jag vet att det inte funkar så, så därför vill jag att ni ska veta det här. 

Stäng inte in alla känslor, hur mörka eller smutsiga de än verkar vara. Låt garderobsdörren vara öppen. Våga svara som det är när någon frågar hur ni mår. 

Våga prata om det ni känner, våga gråta - ensam och tillsammans. 

Och glöm aldrig, ALDRIG, att mamma och pappa står vid er sida. Även om ni inte ser oss, så står vi bakom er och att vi tar emot er om ni faller. 

Jag älskar er till månen och tillbaka.